Sad eyed lady of the lowlands.

 

Dödsångesten förlamade mig. Berättade att jag tänkte på hur lyckoruset efter en kick alltid kändes som ett anonymt dödshot. Välgörarens blick viftade bort mig. Kroppen utstrålade villråd. Allt hon ville säga försvann i ett alltför angeläget leende. Som ett trängt djur sökte jag göra mig osynlig. Ville göra all sanning jag just yppat till oviktig igen. 

 

På vägen hem fingrar jag på nitroglycerinet i min innerficka. Flykten ligger fem sekunder bort. Det enda jag orkar göra är att fortsätta rakt åt fel håll.