Jakten fortsätter tills bränslet tar slut
Kanske är jag född ängslig. Har svårt att rätta mig efter de regler jag själv satt upp. Ljuset och mörkret kivas med min välmående som insats. Aldrig tycks de två komma överrens tillräckligt länge för att låta mig sova.
För några år sedan hade jag ett sätt att bota min insomnia. Jag lät dagen gå utan att äta. Efter skolan köpte jag cirka 500 gram processerat socker. Runt klockan 10 på kvällen när hungern var som värst så åt jag upp allt det jag köpt. Frossade. Mådde illa. Tvingade mig själv att svälja den halvtuggade sockermassan.
Ruset som följde var otroligt. En kick som brann i ryggraden. Ibland sprang jag i skogen och kände ruset förgås i varenda fiber i min kropp. Ibland spelade jag piano och njöt av att känna mig som en mästare. Dippen som kom efter 30 minuter kändes som en käftsmäll. En basebollträ mot huvudet. Någon slags lyckligt formad smärta som gjorde mig ödmjuk och trött. En smärta konstruerad för att få mig att kunna somna.
Sömnen som följde var orolig och tankarna var trots mina slutna ögon halvt vakna. Men jag var nöjd. Kände att jag besegrat en del av mig som jag inte ville skulle vara där. Jag tog makten över min egen sömn. Kanske var det destruktivt. Men det gjorde mig ändå lycklig att själv få välja om jag skulle sova eller vara vaken.
Genom åren har substanserna för att locka fram sömnen varierat. Men det är inte det som viktigt. Sockret är inte viktigt. Mekanismerna är nämligen de samma. Resultaten lika kortvariga. Jag blir sorgsen när jag tänker på den kicksökande flickan. Ser henne i spegeln varje dag. Vårt förhållande är inte jämlikt. Hon har alltid sista ordet i vartenda beslut.
Jag inser att hon inte kommer att försvinna. Därför vill jag lära mig att leva med henne. Göra henne nöjd. Ge henne kicken när hon vill ha den. Men jag vill också att hon ska ge mig något tillbaka. Vill att hon ska låta mig sova. Ge mig andrum. Låta saker bero och bara vila. Sluta att konstant sträva efter ruset.
Kickarna i livet är mitt ecstasy. Men varken socker eller alkohol kan ge mig det jag söker. Jag vill ha den riktiga kicken. Kan jobba för den tills jag faller ner död. Behöver den för mycket. Kan sträva tills jag förbrukats och ruttnat.
Det finns inget alternativ, det vet jag. Men tänk om det finns någon exceptionell kick där ute som erbjuder några sekunder av stillsamhet? Jakten fortsätter tills bränslet tar slut.