När hatet mot kvinnor kväver mig
Jag vill inte läsa om ännu en våldtäkt, om ännu en frigiven våldtäktsman. Vill gråta när jag ser hur kvinnor svälter sig för att passa en sjukt konstruerad norm. Unga tjejer som tror att deras värde ligger i om män ser dem som knullbara eller inte.
Går sönder bit för bit. Klarar det inte. Hatet mot kvinnor kväver mig. Luften försvinner och kvar finns bara en trötthet.
Ibland orkar jag inte. Vill bara finna mig i förtrycket, låta det vara. Sekunden efter tänker jag på min brorsdotter. Hur människor kommer att utmana och ifrågasätta hennes värde, för att hon är en flicka. Faktumet att hon är mycket mer utsatt än mina brorsöner skaver. Mitt eget värde kan jag kompromissa med, men inte med hennes, eller någon annans.
Det är då jag fattar: detta handlar i första hand inte handlar om mig själv, utan om alla döttrar där ute. Kampen mot hatet är för att de ska slippa vara rädda. Inte behöva utstå den oändliga orättvisan. Slippa kolla sig över axeln varje gång de går på stan.
Allt är för dem. Men om vi accepterar hatet mot oss, vad blir kvar då? Ett svagt löfte om att det blir annorlunda ”sen”? Nej. För våra döttrars skull ska vi kämpa för oss själva, för att kunna hjälpa varandra.