Den valda döden
Överallt finns det historier som väntar på att få berättas. Sorger behöver frisk luft. Glädjerus behöver beskrivas. Melankoli behöver total och odelad uppmärksamhet.
En historia står på glänt. Livet. Den valda döden. Vaggan av sorg innehållande skrik, aska och ilska. En far och mor vid det omöjliga avskedet.
Just som historien vecklar ut sig kommer ett okontrollerat djur emot mig. Med vidriga och trubbiga klor tvingar han in mig i ett flottigt hörn i en okänd lägenhet. Frågan är egentligen löjligt enkel. Är det här verkligen min historia att berätta? Frågan stör mig. Oron bottnar i hjärteroten där sorgen en gång byggde bo. Den växer och arbetar sig uppåt tills den sätter sig i huvudet och vägrar att ge sig av. Vägrar att gå vidare. Ger inget svängrum. Ingen luft.
Sjukhusrummet blev ditt Pompeji där du kom att gå under.
Ett fönstret på glänt din slutgiltiga väg.
Den oändliga tystnaden får stå för allt som egentligen behövde sägas innan det var för sent. Kanske är orden som finns i tystnaden det enda som övervinner döden.