I min barndoms trädgård
I min barndoms trädgård fanns oändligt mycket magi. Var min blick än hamnade fanns där något fint eller vackert. Mamma och pappa vårdade vinbären, flädern och vildblommorna med stolthet. Vi var fem barn som sprang omkring i ett himmelrike. Under våra fötter fanns världens mystik varsamts inbäddad. I takt med det vilda gräset kunde vi växa. Frodas. Förundras.
Precis intill den trygga trädgården fanns skogen och äventyret. Vi bygde oändligt många kojor. Spikade. Tappade räkningen. Gick vilse ibland. Hittade alltid tillbaka. Tillsammans.
Tanken på trädgården skänker mig ett porlande lugn. Bland de magiska växterna finns alla tankar jag någonsin tänkt sorterade i färgordning. I det lummiga och gröna lugnet kan jag andas fullt ut. Gräset kan mitt namn efter alla somrar de vårdat mina barfota fötter.
Här vill jag somna in när jag levt färdigt.
Dansa med svalorna som bor under hustaket, för att till sist drunkna i de prunka pionerna.