Medan världen rasar
Hör en flicka sjunga sånger på mänsklighetens bakgård. Varje ord är en kamp om vilka minnen som ska vinna. Vilken verklighet som ska spela roll.
Klänningen hon bär har dubbla sorger insydda i fodret. Hennes mor hade den på sig den dagen kriget skrek henne i ansiktet. Blodstänk syns i den fransade fållen. Det använda tyget har ett eget liv. Likt en människa kan det dansa och gråta.
I en hemlig ficka i sitt bröst förvarar flickan sina bekännelser om den otänkbara sorgen. Orden är slarvigt nerplitade på en näsduk. En gång var den oskyldigt vit. Nu är den solkig och gul efter alla gånger hon använt den för att torka bort slemmet som landat i nacken när döden andats precis bakom henne.
Jag vaknar av att telefonen ringer.