I vinden som viskade är barnet förlorat
Dagen innan hade jag vid apornas tempel sett hela staden uppifrån. Över dalen syntes en tjock dimma gjord av föroreningar och varm luft. Katmandu tycktes koka i solens blyga decemberstrålar. I stadens ordnade kaos fanns jag och mitt sällskap. Förlorade och förälskade i stadens matta glans. På väg till vårt enkla hotell från handelsområdet Thamel gick vi över ett stort torg med vår häpnad dragandes efter oss.
Som vore de infruset i min kropp ser jag på torget ett barn sitta ensamt i en hög med smuts. I mitt bröst bultade den spontana reaktionen att springa fram till barnet. Hålla om. Trösta. Viska och vagga. Mina kropp hann ta fem löpsteg innan en bestämd och hård hand tvingade min kropp tillbaka och fram. Fram mot den verklighet som förälskelsen för en stund suddat över. En verklighet där extrem fattigdom och död är en del av vardagen. En vardag där vi bara är besökare som kan åka hem till en ljummen trygghet.
Vår guides ord susade in i mitt öra som en ovälkommen bris: "Om du tar vid barnet så finns det ingen annan här som kommer vilja ta i det sen. Om du tar i de så är de ditt, eller så är de förlorat." Med reaktionen och tårarna kvar i bröstet tvingade jag min kropp att gå förbi. Mina ögon byggde ett bo där hos barnet och i dess smutsfyllda vagga överfylldes mina ögonglober av smuts. Aska.
Det händer att barnet i smutsen slår ut allting annat i min hjärna. Med de mjukaste av knytnävar tvingar barnet ut allting annat som vanligtvis ryms där för att fulla den med tvivel, skam och hjälplöshet.
I mitt bröst är hjärtat instängt, dess utrymme komprimerat. Likt avgaserna i Kathmandu Valley kan inte barnet ta sig ut därifrån. Trots tappra flyktförsök ramlar det vackra barnet alltid av kanten. I vinden som viskade är barnet förlorat.