Kan jag förlåta mig själv för att jag ibland har varit tyst?
Rubin ”Hurricane Carter” blev dömd för tre mord han inte begått. Rättegången var en cirkus. Ett rättshaveri. Carter var en afroamerikansk lovande boxare på väg mot världsmästartiteln i mellanviktsklassen när en grupp rasistiska människor bestämde sig för att förstöra hans liv.
Varför? För att Carter var svart och de var rasister. Hurricane hann sitta 22 år i fängelse innan han blev frikänd.
Orden från Dylans låt ”Hurricane” har nått mina öron minst tusen gånger. Jag kan vartenda ord utantill. Ibland funderar jag på varför orden fortfarande skaver så hos mig. Varför de tänder en glöd. Får mig att vilja skrika hysteriskt.
Sen slår det mig:
Hela mitt liv har jag sett rasismen fula ansikte. I skolan. I offentliga sammanhang. Som politiker. Har hört familjemedlemmar yttra sina fördomar mot romer. Varit med när ”vänner” jämfört människor med djur på grund av deras hudfärg. På nära håll har jag sett människor vårda orättvisan och rättfärdiga sin egen rasism.
Insikten om att jag är en del i dessa rasistiska konspirationer smärtar mig. Varför har jag inte alltid sagt ifrån? Hur kan jag förlåta mig själv för att jag ibland har varit tyst?
I periferin ser jag en flicka sitta i köket med sin freestyle. Det är kväll. ”Hurricane” har ljudat i hennes öron i flera timmar. Hon har skrivit ner och översatt varenda stavelse i ett kollegieblock från Konsum. Ristat in vartenda ord i sitt unga förstånd. Allt hon försökt förstå har blandats ihop till en vilja att aldrig mer tillåta orättvisan.
Det är först nu jag förstår vad som verkligen hände med flickan den kvällen i köket: Dylan och Carter byggde ett bo i hennes ryggrad.
Till dig som vågar rannsaka dig själv.
Till dig som vågar ställa dig upp och skrika när alla andra sitter tysta.