Min moders mor
Utanför kyrkans lilafärgade fönster lekte ett träd med sina grenar. Försiktigt dansade trädet smekande med fönstret och vinden i något som liknande ett kärleksrus. Naturens magi hade samlats precis dit min blick sökt sin tillflykt, då min kropp tycktes fastfrusen i kyrkans bänk.
Helt utan förvarning spelade livet upp ett av alla sina mirakel framför mina ögon i en situaiton där hundratals generationer kräver känslor av sorg och saknad. En lätt ångest över att inte leva upp till sorgekravet porlade ner som bekymmerslöst regn i min nacke och gjorde mig stel.
Den verkliga sorgen är det liv jag aldrig visste om. Kärleken som aldrig fanns, eller kanske bara aldrig visades. Relationerna som torkade som undervattnade åkrar glänste som morgondis över kyrkrummet. Alla visste. Några grät. Andra mindes. Några svor.
Min moders mor, vad var det för kors du bar? Varför finns det inget hos mig, i den del av mig som ska vara du?
Jag kan aldrig se dig när jag drömmer, eller när jag blickar tillbaka. Du finns där i stillbild, men rörligheten och känslan av ditt varande fattas mig.
Nu, en varm augustimorgon, om jag vänder mig om riktigt långsamt, kan jag ändå se dig. Ett flickebarn vid vägkanten med sitt kommande liv på utsidan av sin unga och späda kropp. Drömmar om solsken och blåbärsskogar innanför livets alla besvikelser. Framför dig där du står finns det inga avgrunder att förlora sig i. Inga barn att slarva bort i livet. Inga löften om tomhet att köpa alldeles för billigt.
I de fuktiga snåren finns allt det som du tappade. Där finns alla som du slarvade bort. Vi ligger där i gräset som utslagna hjältar från ett krig som utkämpats i det tysta. Vi har för längesedan begravt våra vapen. Om du vill får du lägga dig brevid oss i skogens omfamnande tystnad. Kravlöst. Förlåtande.
Barnskrik från en svunnen barndom hörs genom skogen.